Våldets kön

I tisdags föreläste Inger Lövkrona, professor emerita i etnologi vid Lunds Universitet, om Våldets kön på Länsstyrelsen Skåne.

inger

Föreläsningen utgick från boken med samma namn, som hon skrivit tillsammans med Gabriella Nilsson. Boken granskar och diskuterar vetenskapliga studier utifrån tre olika perspektiv:

  • Kulturanalytiskt
  • Feministiskt
  • Historiskt

Alla aspekter av våld behandlas, och en gemensam nämnare för allt våld är att en majoritet av allt våld utövas av män, vilket gäller såväl i fredstid som i krig. Hälften av offren för mäns våld är män, och den andra hälften är kvinnor, och direkt eller indirekt barn. Det är ett mönster som är globalt och historiskt konstant, oavsett kulturell betydelse eller funktion.

Våldet formas i en viss kontext, som är situationsberoende och tidsberoende. Olika länder har kommit olika långt i sin lagstiftning, vilket påverkar att det finns skillnader länder emellan. Det är dock en gradskillnad, och inte en artskillnad, som i grunden handlar om patriarkala strukturer och att det finns olika grader i hur det gör sig uttryck.

Allt våld kan ytterst förklaras med maskulinitetsbegreppet: maskulinitet är ett sätt att uttrycka sin identitet genom handlingar, beteenden eller uttryck och våld är viktigt i görandet av maskuliniteten.

Inger menade att utifrån ett kulturanalytiskt perspektiv är våldsutövning något som kulturen ”lär” män, men inte kvinnor. Våldsutövning tillhör inte mäns ”natur” och det kan inte förklaras med evolutionen, med aggressivitet eller med könshormoner. Utifrån ett feministiskt perspektiv är våld kopplat till kön, könsskillnader och makt, och är ett sätt att upprätthålla könshierarkier. Våld är strukturellt och förankrat i maskulinitet. Våld ”kan” utövas av alla män, men alla män är inte våldsutövare. Situationen och relationen är betydelsefull för vem som utövar våld, samtidigt som det finns avvikelseförklaringar där våldsutövning förklaras med psykisk sjukdom, stress, fattigdom, arbetslöshet, alkoholism etc. Det historiska perspektivet bidrar till en fördjupad förståelse av våra samtida föreställningar och handlingar. Historielöshet försvårar möjligheten att förstå våldets mekanismer och i förlängningen att stävja våldet. Historien påminner oss om hur ”sega” och stabila könsstrukturerna är, men också om att förändringar är möjliga.